... stå emot.
Jag har tänkt på det där med kroppsbehåring. Jag har läst en blogg där detta har debaterats flitigt i några dagar och jag tänker inte gå in och börja referera dessa debatter men jag tänkte skriva lite om min egen syn på ämnet,
Jag rakar mig inte. Jag rakar varken benen, armhålorna eller bikinilinjen. Ett tag gjorde jag det. Det var lika naturligt som schampoo att jag böjde mig ner och drog med rakhyveln över mina smalben. Inte idag. Idag är jag riktigt luden. Det är rätt skönt, både i rent feministiskt syfte och i rent tidssparande syfte.
Många som rakar sig regelbundet påstår att de gör det för att det blir "fräschare" då. Detta är rent skitsnack då vår kroppsbehåring finns till för att föra bort svett och annan smuts från kroppen. Jag luktar mycket mer svett under armarna när jag är rakad där, än när jag är naturlig.
Men - det är inte detta jag vill skriva om. Det är den reaktion jag har fått från andra tjejer/kvinnor när de har sett min håriga lekamen.
Många tjejer menar att de rakar sig helt och hållet för sin egen skull. Detta är givetvis helt okej säger jag, men jag har inte det behovet. Då tittar tjejerna konstigt på mig och många har antytt att jag då bör raka mig för min mans skull. Detta får mig att fundera. Är det ett rent svepskäl, det där med att tjejer vill raka sig för sin egen skull? Är det så att detta är en förklaring som samhället (det onda) har placerat i tjejers huvuden? "Alla vet" att det egentligen inte är okej att vilja raka sig enbart för en partners skull, så istället kanske har denna förklaring placerats som ställföreträdande?
Maken verkar inte bry sig alls om min kroppsbehåring. Om jag någon gång går loss med hyveln, märker han det inte alls. Jag skulle så gärna vilja skriva att jag skulle be honom drömma vidare om han någon gång skulle be mig att raka mig oftare. Men - jag är lika påverkbar som alla andra, nästan. Sanningen är ju den att om min man skulle uttrycka att han tyckte att det var osexigt, eller ofint, av mig att ha kroppsbehåring så skulle jag raka mig direkt.
Ja, jag är feminist, och jag försöker leva som jag lär. Men - jag är också en del av detta impregnerande samhälle och jag kan inte alltid...
Jag rakar mig inte. Jag rakar varken benen, armhålorna eller bikinilinjen. Ett tag gjorde jag det. Det var lika naturligt som schampoo att jag böjde mig ner och drog med rakhyveln över mina smalben. Inte idag. Idag är jag riktigt luden. Det är rätt skönt, både i rent feministiskt syfte och i rent tidssparande syfte.
Många som rakar sig regelbundet påstår att de gör det för att det blir "fräschare" då. Detta är rent skitsnack då vår kroppsbehåring finns till för att föra bort svett och annan smuts från kroppen. Jag luktar mycket mer svett under armarna när jag är rakad där, än när jag är naturlig.
Men - det är inte detta jag vill skriva om. Det är den reaktion jag har fått från andra tjejer/kvinnor när de har sett min håriga lekamen.
Många tjejer menar att de rakar sig helt och hållet för sin egen skull. Detta är givetvis helt okej säger jag, men jag har inte det behovet. Då tittar tjejerna konstigt på mig och många har antytt att jag då bör raka mig för min mans skull. Detta får mig att fundera. Är det ett rent svepskäl, det där med att tjejer vill raka sig för sin egen skull? Är det så att detta är en förklaring som samhället (det onda) har placerat i tjejers huvuden? "Alla vet" att det egentligen inte är okej att vilja raka sig enbart för en partners skull, så istället kanske har denna förklaring placerats som ställföreträdande?
Maken verkar inte bry sig alls om min kroppsbehåring. Om jag någon gång går loss med hyveln, märker han det inte alls. Jag skulle så gärna vilja skriva att jag skulle be honom drömma vidare om han någon gång skulle be mig att raka mig oftare. Men - jag är lika påverkbar som alla andra, nästan. Sanningen är ju den att om min man skulle uttrycka att han tyckte att det var osexigt, eller ofint, av mig att ha kroppsbehåring så skulle jag raka mig direkt.
Ja, jag är feminist, och jag försöker leva som jag lär. Men - jag är också en del av detta impregnerande samhälle och jag kan inte alltid...