emmaterese

- en dagboksblogg -

... och det är så himla skönt!

Publicerad 2011-03-26 21:46:32 i Allmänt

Jag gjorde ett försök att läsa gymnasiet i Västervik. Det gick åt skogen, kan vi väl säga. Jag orkar inte gå in på varför det gick åt skogen, men jag var helt klart inte mogen att flytta hemifrån då. Jag var mest ensam och ledsen men ibland umgicks jag med lite andra människor som också flyttat till Västervik för att läsa gymnasiet.

Det var ett coolt gäng. Ett sådant där gäng som jag alltid hade velat tillhöra. Ett gäng där folk rökte och lyssnade på indie-pop som jag aldrig hört talas om. Jag kände dock aldrig att jag passade in i det gänget. Jag förskte röka en gång - jag köpte till och med ett litet paket vita prince men höll på att dö vid första blosset. Nej, rökning var inget för mig. Men mest av allt ville jag i alla fall bli accepterad. Jag njöt av varje mening som yttrades direkt till mig och en gång när alla äntligen hade samlats i min lilla etta så började alla coola människor röka i mitt kök. Jag ville så gärna säga till dem att det inte var okej - att min lägenhet var en no smoking zone, men jag vågade inte. Tänk om de aldrig skulle komma tillbaka då. De fick röka om de bara hade fönstret öppet. De kom i alla fall aldrig tillbaka, trots att de fick röka. Rätt surt.

Vi lyssnade hela tiden på en massa musik. Mest var det svår och tung musik, om hemska saker, som jag egentligen inte riktigt gillade men som jag låtsades att gilla. En gång satte vi på en låt av Belle&Sebastian som jag verkligen, verkligen, tyckte om. Den var glad och svängig och alla andra verkade gilla den också. Vi lyssnade på den om och om igen tills en kille, en kille med svartfärgat hår, snedlugg och bredrandig tröja, sa att nu måste vi sluta lyssna på den här låten för annars kommer vi att tröttna på den.

Jag slutade att lyssna på den. Trots att jag gillade den så mycket. Sedan glömde jag bort den och har inte lyssnat på den enda gång sedan Västervik. Tills idag då jag läste på en blogg där det skrevs om just Belle&Sebastian och jag mindes genast den låten. Älskade Youtube hjälpte mig att hitta den och jag har nu lyssnat på den säkert åtta gånger i rad. Jag tänker fortsätta lyssna på den - ända tills jag tröttnar på den. Om jag nu tröttnar på den.

För, saken är den, att jag är vuxen nu och jag gör som jag vill. Jag är säker på att du har slutat färga håret nu och har en annan frisyr än snedlugg. kanske har du en partner och barn. Kanske lyssnar du fortfarande på sorglig och mörk musik men troligen tycker du också att jaq ska lyssna på den här låten så mycket jag vill. För vi blir alla vuxna...




Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

EmmaTerese

Jag heter Emma och bor tillsammans med min man på Öland.Jag jobbar vanligtvis inom vården och trivs utmärkt med det. Jag älskar att se på tv-serier och skriver gärna om det. Annars handlar den här bloggen om mitt liv som är precis lika vanligt och tråkigt som de allra flestas :). Vi blev föräldrar i November så just nu skrivs det mycket (mest) om vår son och livet som bebisförälder. Välkommen.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela