emmaterese

- en dagboksblogg -

... jag älskar honom så.

Publicerad 2011-03-26 19:02:55 i Allmänt

Jag tänkte att jag skulle berätta för er om min man. Om min Mikael - min Micke. Det är bara jag och min familj som kallar honom Micke, han har alltid kallats för Mikael hela livet men när vi träffades så fick jag lov att kalla honom för det. Men - oftast kallar jag honom för älskling eller Skrutten. Fånigt? Jag kunde inte bry mig mindre.

När vi är bland folk så vet jag att jag tar betydligt mer plats än vad han gör. Jag pratar på och han lyssnar, tålmodigt. Ibland tänker jag att andra människor tror att jag inte låter honom ta plats, men det är så att han låter mig ta plats. Han vet att det är viktigare för mig än för honom att vara synlig i sociala sammanhang och han har inget emot att ge mig den platsen. Men när han pratar, så lyssnar jag - noga. För han säger de mest kloka saker, de mest roliga saker och jag blir alltid så stolt över att han är min, min man. När det bara är han och jag tar han lika mycket plats som jag - jag tänker att det egentligen är det som räknas. Hur man är tillsammans.

Jag var tillsammans med en annan man en gång. En man som gjorde det väldigt klart för mig att jag var besvärlig och jobbig att vara med. Att jag egentligen inte förtjänade något och att jag skulle vara tacksam för det lilla jag fick. När jag träffade Micke gjorde han det väldigt klart för mig att så inte var fallet. Jag var värd att älskas, att ses, att ges tid till. Mer eller mindre varje helg åkte han de fyra timmar på bussen upp till mig i Norrköping där jag bodde då och de helgerna han var hos mig var ett enda stort pirr i magen. Jag minns att min internatkompis, Annie, någon gång sa att "Jag tycker så mycket om Micke, för han är så fin mot dig".

Somliga säger att man måste bråka i ett förhållande för att det ska vara lyckligt. Jag förstår inte riktigt vad de menar. Givetvis ser inte jag och Micke alltid allting på samma sätt. Men bråkar vi? Nej, aldrig. Vi pratar med varandra och - ännu viktigare - så lyssnar vi på varandra. Jag blir galen på att han alltid verkar ha disk på sitt skrivbord och att han dräller tomma vattenflaskor kring lägenheten. Men - det är ju också det. Har man inte större problem med sin man än så har man det ganska bra tycker jag.

Problem ja. De finns hos oss också. Vi har fått hantera sjukdomar, sjukskrivningar, arbetslöshet, pengalöshet. Men en kväll när vi låg i sängen och skulle sova och låg och pratade och skrattade, så tittade jag på honom och sa "om vi lyckas att vara såhär lyckliga med varandra när världen verkar vara så emot oss, tänk så lyckliga vi kommer att bli när det vänder.."

Vi är olika på många sätt. Jag är mer drivande och han är mer avvaktande. Det jag måste lära mig är att mitt sätt inte alltid är det rätta. Jag vet att han ibland behöver en spark i baken, men jag har också lärt mig att han måste få ta saker i sin takt för att de ska bli riktigt bra.

Jag blir så ledsen när jag tänker på alla dem som lever i förhållanden där de inte känner det jag känner för Micke. Jag tar honom inte för givet. Jag vet att det vi har är bräckligt, precis som allt annat i världen. Jag värdesätter honom så högt. Så högt. Hur klyschigt det än låter, så har han har räddat mig, från mig själv. Han godtar inte mina värsta sidor. Han begär att jag ska bli bättre därför att han vet att både han och jag förtjänar det.

När han ligger i sängen med ryggen mot mig, så bildas det en liten grop mellan hans skulderblad. Den gropen är helt perfekt för mig att gräva ner ansiktet i och djupt inandas han doft. Han brukar ta tag i min hand när jag lägger den runt honom och trycka den närmare, även när han sover. Då känner jag sådan kärlek. En kärlek som riktigt brinner i bröstet.

Vi gifte oss rätt snabbt. Efter två år tillsammans. Men, som förklaring på det använder jag ett filmcitat; "När man inser att man vill spendera livet tillsammans med någon, så vill man att det livet ska börja så fort som möjligt...". Precis så är det.

Jag har länge velat berätta för er om min Micke, men jag har också funderat på hur jag ska kunna göra detta samtidigt som jag respekterar hans personliga intergritet. För den är stor. Det respekterar jag och jag tror att jag med detta inlägg gjort honom rättvisa utan att ha blivit för personlig.

Kontentan är väl rätt tydlig - att...



Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

EmmaTerese

Jag heter Emma och bor tillsammans med min man på Öland.Jag jobbar vanligtvis inom vården och trivs utmärkt med det. Jag älskar att se på tv-serier och skriver gärna om det. Annars handlar den här bloggen om mitt liv som är precis lika vanligt och tråkigt som de allra flestas :). Vi blev föräldrar i November så just nu skrivs det mycket (mest) om vår son och livet som bebisförälder. Välkommen.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela