... inte var något för mig.
Usch.
Jag slutade på mitt nya jobb idag. Jobbet var verkligen inte för mig, på många sätt. Jag fixar inte ett jobb där jag ska tränga mig in i andra människors sovrum, där jag ska bombardera deras hem med smutsiga dammsugarfilter, tvinga dem lämna ut sina vänner och bekanta med namn och nummer för att jag ska kunna göra ännu fler besök eller tvinga mig kvar i deras hem i flera timmar allt i ett försök att sälja en svindyr städmaskin. Nej.
Jag gick på besök under en dag tillsammans med en mentor och hade fyra nya besök inbokade idag. Men - natten till idag kunde jag inte sova och vid halv två bröt jag ihop fullständigt. Jag grät, hyperventilerade och snorade och maken och jag pratade och pratade i många timmar. Vi kom fram till att det är bättre att jag slutar på jobbet så fort som möjligt så att jag kan söka mig ett nytt, än att jag ska gå runt och må dåligt och sedan störta ner i en ny depression eller ett kraftigt ångestsyndrom. Det har nämligen hänt förut när jag kämpat och kämpat på jobb som jag vantrivts på.
Man måste nog vara av en viss sort, och jag menar inte att det är bättre eller sämre att vara av denna sort, för att kunna bli en bra säljare. Du måste kunna bortse från hur människor reagerar på det du gör och kunna fokusera på det potentiella säljet. Jag är inte sådan. Jag kan inte bortse från människan. Jag kan inte se människor som bara en plånbok som jag kan sälja något till. Jag kan inte se hur någon mår dåligt av min närvaro och med gott samvete ändå stanna kvar.
Det var ett tungt beslut att ta - jag behöver verkligen ett jobb. Jag är rädd för att människor ska bli besvikna på mig och anse att jag inte försökte tillräckligt. Jag hoppas dock att alla förstår att det inte var ett enkelt beslut.
Till de familjer jag var hemma hos under lördagen vill jag säga tusen tusen tack, och förlåt. Jag vet att ni gjorde det för min skull och jag förstod att det inte var den mest trevliga upplevelsen. Jag är väldigt tacksam för det ni gjorde och för att ni hjälpte mig att förstå att detta...
Jag slutade på mitt nya jobb idag. Jobbet var verkligen inte för mig, på många sätt. Jag fixar inte ett jobb där jag ska tränga mig in i andra människors sovrum, där jag ska bombardera deras hem med smutsiga dammsugarfilter, tvinga dem lämna ut sina vänner och bekanta med namn och nummer för att jag ska kunna göra ännu fler besök eller tvinga mig kvar i deras hem i flera timmar allt i ett försök att sälja en svindyr städmaskin. Nej.
Jag gick på besök under en dag tillsammans med en mentor och hade fyra nya besök inbokade idag. Men - natten till idag kunde jag inte sova och vid halv två bröt jag ihop fullständigt. Jag grät, hyperventilerade och snorade och maken och jag pratade och pratade i många timmar. Vi kom fram till att det är bättre att jag slutar på jobbet så fort som möjligt så att jag kan söka mig ett nytt, än att jag ska gå runt och må dåligt och sedan störta ner i en ny depression eller ett kraftigt ångestsyndrom. Det har nämligen hänt förut när jag kämpat och kämpat på jobb som jag vantrivts på.
Man måste nog vara av en viss sort, och jag menar inte att det är bättre eller sämre att vara av denna sort, för att kunna bli en bra säljare. Du måste kunna bortse från hur människor reagerar på det du gör och kunna fokusera på det potentiella säljet. Jag är inte sådan. Jag kan inte bortse från människan. Jag kan inte se människor som bara en plånbok som jag kan sälja något till. Jag kan inte se hur någon mår dåligt av min närvaro och med gott samvete ändå stanna kvar.
Det var ett tungt beslut att ta - jag behöver verkligen ett jobb. Jag är rädd för att människor ska bli besvikna på mig och anse att jag inte försökte tillräckligt. Jag hoppas dock att alla förstår att det inte var ett enkelt beslut.
Till de familjer jag var hemma hos under lördagen vill jag säga tusen tusen tack, och förlåt. Jag vet att ni gjorde det för min skull och jag förstod att det inte var den mest trevliga upplevelsen. Jag är väldigt tacksam för det ni gjorde och för att ni hjälpte mig att förstå att detta...
