emmaterese

Mitt liv just nu:

Vaknar och är jättehungrig. Har sedan kvällen innan planerat vad jag ska äta till frukost och studsar upp ut sängen för att få äta dagens första mål. En måltid som jag nio ggr av tio inte kräks upp och därför känns extra viktig. Äter den oftast i sängen med en kaffedrickande make bredvid. Maken hjälper mig med min blodförtunnande spruta och jag tar mina andra mediciner. Dagens bästa stund!

Ligger kvar i sängen en stund och känner sparkar från ufot. Det sparkas dygnet runt ibland och hela magen hoppar runt och rör sig. Härligt!

Snart dags att äta igen. Har jag tur så har jag inte börjat må illa än och jag kan äta mellanmål utan att må dåligt. Får oftast behålla också detta mål.

Pysslar lite med det som behövs. Eller så vilar jag bara. Det beror på hur trött jag är och på om jag är mycket yr. Är ju sjukskriven fortfarande så jag försöker att vila med gott samvete men det är svårt och jag känner mig totalt värdelös från och till.

Lunch. Äter ihop med maken. Ungefär 50/50 chans att få behålla maten. Illamåendet börjar oftast rejält efter lunchen.

Kräks. Gör mig iordning för att åka in till förlossningen. En bilfärd på ca 20 min och sedan är jag där. Tack och lov för att jag slipper åka från Hultsfred till Västervik numera för sjukhusbesök! Träffar barnmorska som sätter nål, tar blodtryck och påbörjar järndroppet. Det går in fort och efter sammanlagt ca 50 min brukar vi vara på väg därifrån.

Hungrig nu. Susar hem fort för att äta eller handlar en korv eller liknande på vägen om vi har andra ärenden att uträtta. Kräks oftast upp detta någonstans på högbrodelen.

Kommer hem. Mår illa men är hungrig igen. Nu börjar kvällens dilemman. Jag är konstant hungrig men kräks upp det mesta som jag äter. Försöker få i mig lite nudlar i buljong för saltets skull men allt kommer upp igen. Äter middag med maken och om vi lagar riktig mat som jag äter superlångsamt så är chansen störst att jag får behålla middagen.

Kvällen fortlöper med huvudet i kylen/hinken/toan. Är hungrig mer eller mindre hela tiden men tröttnar till slut på att försöka äta och börjar planera min frukost istället.

Går och lägger mig. Vaknar flera gånger under natten för toabesök och är så glad när det äntligen är dags för frukost.. :).

Ja. Låter ju väldigt gnälligt det här. Jag kanske är väldigt gnällig men ibland är det extremt svårt att hålla humöret uppe. Det som är skönt är att jag inte förknippar mitt dåliga mående med min graviditet. Om någon frågar mig hur graviditeten går så svarar jag att den går jättebra men att jag själv har lite problem med hälsan. Detta gör att jag ser med glädje på min växande mage och mitt sparkande ufo därinne. Ibland när jag är ledsen så får jag en extra hård spark och det känns som att ufot säger till mig att "Kom igen nu! Vi fixar det här. Vi har ju fixat så mycket redan, du och jag. Jag finns här för dig alltid alltid..".

Ufot och maken är en väldigt stor tröst. Jag är så glad över att jag har dem. Min familj. Min lilla lilla familj.