emmaterese

Jag fick veta att det kanske ska bli en tjänst ledig på mitt jobb. Det jobbet där jag stormtrivts hela sommaren. Jag vet också att det troligen finns tusen kandidater som står på kö för att få en tjänst i kommunen. Jag vet dock också att även jag vill ha den där tjänsten. Och - jag tänker kämpa för den!

Idag ringde jag chefen och öste, skamlöst, beröm över mig själv. Jag sa, bland annat, att jag är fullständigt övertygad att jag skulle göra superbra ifrån mig om jag fick tjänsten och att jag skulle vara en fortsatt tillgång för verksamheten. Chefen verkade mycket positiv till mitt samtal och sa att jag hade adekvat utbildning för tjänsten. Det känns bra att veta att mina studielån faktiskt skulle kunna leda till ett jobb som jag trivs med. Så nu får vi se.

Det är svårt att framhäva sig själv. Under hela samtalet med chefen så var det en inre röst som sa "Du ska inte skryta, du ska inte skryta, du ska vara ödmjuk och inte förhäva dig..." Men - saken är ju den att om inte jag framhäver mig så är det inte alls säkert att någon annan gör det åt en. Jag vill ha ett jobb. Ett jobb med trygghet. Det kommer inte att falla ner i knät på mig om jag inte kämpar för det.

Idag var jag på det nya stället och det gick bra. Jag gick dock mest runt och var smått förvirrad, men så är det ju alltid den första dagen...