Nov. 17, 2012
Jag var rädd för att jag inte skulle tycka att min bebis var söt. Att jag inte skulle känna någon kärlek eller att jag inte skulle känna någon samhörighet. Jag vet nämligen att det inte är alla mammor förunnat att få de där känslorna direkt.
Dock kan jag konstatera att jag är en av de lyckliga där anknytningen går bra. I alla fall från min sida. Vad Harry tycker om mig vet jag inte än ;).
Jag är så kär i min lille pojk! Jag kallar honom för min lilla Knoe eftersom han hela tiden grymtar som griseknoen :). Jag måste pussa honom hela tiden och ibland när jag ser på honom så värker det - bokstavligen - i bröstet av kärlek. (Eller så har jag fått lunginflammation.)
Jag brister ut i gråt konstant när jag gång på gång slås av hur fin han är och hur lycklig jag är att han är här nu. Han förtjänar allt det bästa som världen har att erbjuda. Hur ska jag, med alla mina brister, någonsin kunna vara god nog för honom? Men - nu har han fått mig till mamma och jag ska göra allt för honom.
Jag gör allt för honom.