måndag 13.23
Det var med stor förvåning som jag upptäckte att min syster hade tänkt på mig och sambon och funderat över hur det är att vara tillsammans utan barn. Anledningen till min förvåning berodde på att jag själv har tänkt mycket på samma sak, fast tvärtom, de senaste dagarna. Nu när vi gifter oss om mindre än en vecka så kommer tanken på att skaffa barn någon gång i framtiden allt närmare. Men....
... hur gör man med varandra, kärleken och passionen, när man får barn? Systern frågar sig vad man gör med sin tid när man inte har barn.
Jag och sambon älskar att inleda lediga dagar med att göra frukost, sätta oss i soffan och avnjuta en bra film, eller ännu hellre några avsnitt av The Office. Vi degar i soffan länge och väl och sen så kanske vi går och byter om från pyjamas och bäddar sängen. Lunch äter vi när vi är hungriga och om någon av oss är hungrig innan den andra är det så äter vi i omgångar. När som helst kan vi lägga oss på sängen och mysa och om tröttheten pockar på då så är det bara att vända sig om och sova några timmar. Jag älskar det här. Jag älskar att bara vara med blivande maken och kunna göra precis vad vi vill med varje ledig minut.
Systern frågar också vad vi pratar om. Vi pratar om de allra mest viktiga saker i världen. Igår låg vi länge och pratade om systerns barn, faktiskt. Vi pratade om hur stor Evebus har blivit och vi pratade om hur synd det är om stackars Hannes-plutten som är sjuk så ofta. Annars pratar vi ibland om hur jag tycker att arkeologi bara är en hittepå-vetenskap, då sambon blir mycket upprörd och diskuterar emot - det är skojigt. Annars så pratar vi just nu mycket om bröllopet. Vi pratar också om en lägenhet vi har sett på nätet och lagt intresse på. Hälften så dyr som våran är nu. Ligger i Smedby, men där bor vi gärna :). Vi pratar om saker som händer i världen, och vi pratar mycket om hur mycket vi älskar varandra och hur mycket vi ser fram emot hela vårt framtida liv. Men - vi pratar också mycket om vad vi ska äta, vem som ska diska, att nu måste vi ju dammsuga igen, vi pratar om vad vi ska köpa till svärmor i födelsedagspresent och en massa andra vardagsgrejer.
Samtidigt, vill jag så gärna ha barn. Givetvis vill jag ha barn helt av själviska skäl, precis som de flesta andra som skaffar barn. Jag tycker nämligen att det finaste som någonsin kan finnas på denna jord är en blandning av mig själv och sambon. Att vi blir till en genom ett barn. När jag läser systerns blogg så blir jag ibland väldigt rädd inför den tanken. När i hundan vilar de? När i hundan får de prata med varandra om saker som inte rör vardag och barnen? Inte bara systern och hennes man, utan alla med två små barn som kräver, och förtjänar, all ens uppmärksamhet. Samtidigt blir jag så avundsjuk. När jag ser hur Hannes lyser upp när han ser sin mamma, och hur hela hans väsen bara skriker ut sin kärlek och den trygghet han känner när han är med henne. Hur Evelina har blivit en så stor, smart och förnuftig tjej tack vare sina föräldrar. Jag blir avundsjuk när jag ser hur systern och familjen är på ALV och har mysiga familjedagar tillsammans där allt är underbart och alla är glada. Jag blir avundsjuk när jag ser bilder på Hannes där han äter glass och är lycklig lycklig lycklig. Jag vill också göra ett barn till en förnuftig härlig människa. Jag vill också ha en tvååring som tycker att jag är den bästa som finns i hela världen.
Jag är imponerad av alla par som vågar ta steget och skaffa barn. Som vågar ta det steget att prioritera en helt annan liten människa och dens behov framför sina egna. Vi blir säkert också redo en dag, men än så länge är vi glada som får låna syskonbarn och kompisbarn lite då och då, och sedan ägna resten av tiden till bara oss. Själviskt? Kanske.
Det blev ett långt inlägg idag, men jag har tänkt på den här saken ganska länge och det blev mycket tankar som ville komma ut på en gång.
Hörs
... hur gör man med varandra, kärleken och passionen, när man får barn? Systern frågar sig vad man gör med sin tid när man inte har barn.
Jag och sambon älskar att inleda lediga dagar med att göra frukost, sätta oss i soffan och avnjuta en bra film, eller ännu hellre några avsnitt av The Office. Vi degar i soffan länge och väl och sen så kanske vi går och byter om från pyjamas och bäddar sängen. Lunch äter vi när vi är hungriga och om någon av oss är hungrig innan den andra är det så äter vi i omgångar. När som helst kan vi lägga oss på sängen och mysa och om tröttheten pockar på då så är det bara att vända sig om och sova några timmar. Jag älskar det här. Jag älskar att bara vara med blivande maken och kunna göra precis vad vi vill med varje ledig minut.
Systern frågar också vad vi pratar om. Vi pratar om de allra mest viktiga saker i världen. Igår låg vi länge och pratade om systerns barn, faktiskt. Vi pratade om hur stor Evebus har blivit och vi pratade om hur synd det är om stackars Hannes-plutten som är sjuk så ofta. Annars pratar vi ibland om hur jag tycker att arkeologi bara är en hittepå-vetenskap, då sambon blir mycket upprörd och diskuterar emot - det är skojigt. Annars så pratar vi just nu mycket om bröllopet. Vi pratar också om en lägenhet vi har sett på nätet och lagt intresse på. Hälften så dyr som våran är nu. Ligger i Smedby, men där bor vi gärna :). Vi pratar om saker som händer i världen, och vi pratar mycket om hur mycket vi älskar varandra och hur mycket vi ser fram emot hela vårt framtida liv. Men - vi pratar också mycket om vad vi ska äta, vem som ska diska, att nu måste vi ju dammsuga igen, vi pratar om vad vi ska köpa till svärmor i födelsedagspresent och en massa andra vardagsgrejer.
Samtidigt, vill jag så gärna ha barn. Givetvis vill jag ha barn helt av själviska skäl, precis som de flesta andra som skaffar barn. Jag tycker nämligen att det finaste som någonsin kan finnas på denna jord är en blandning av mig själv och sambon. Att vi blir till en genom ett barn. När jag läser systerns blogg så blir jag ibland väldigt rädd inför den tanken. När i hundan vilar de? När i hundan får de prata med varandra om saker som inte rör vardag och barnen? Inte bara systern och hennes man, utan alla med två små barn som kräver, och förtjänar, all ens uppmärksamhet. Samtidigt blir jag så avundsjuk. När jag ser hur Hannes lyser upp när han ser sin mamma, och hur hela hans väsen bara skriker ut sin kärlek och den trygghet han känner när han är med henne. Hur Evelina har blivit en så stor, smart och förnuftig tjej tack vare sina föräldrar. Jag blir avundsjuk när jag ser hur systern och familjen är på ALV och har mysiga familjedagar tillsammans där allt är underbart och alla är glada. Jag blir avundsjuk när jag ser bilder på Hannes där han äter glass och är lycklig lycklig lycklig. Jag vill också göra ett barn till en förnuftig härlig människa. Jag vill också ha en tvååring som tycker att jag är den bästa som finns i hela världen.
Jag är imponerad av alla par som vågar ta steget och skaffa barn. Som vågar ta det steget att prioritera en helt annan liten människa och dens behov framför sina egna. Vi blir säkert också redo en dag, men än så länge är vi glada som får låna syskonbarn och kompisbarn lite då och då, och sedan ägna resten av tiden till bara oss. Själviskt? Kanske.
Det blev ett långt inlägg idag, men jag har tänkt på den här saken ganska länge och det blev mycket tankar som ville komma ut på en gång.
Hörs
