Måndag 15.45
Nu så... nu kommer det. Bröllopsinlägget!
Lördagen var fantastisk! Det regnade, vigselförrättaren stod på fel sida om lokalen, makens nya Draught Master började brumma mitt när Hanna skulle sjunga, de blåste så mycket att vi inte kunde vara ute och vi kunde absolut inte skicka upp vår Khom Loy-lyktor eller tända våra marschaller. Helt och hållet underbart! Nej, jag är faktisk inte ironisk - inte det minsta. Hade jag vetat att alla de här knasiga sakerna skulle hända några dagar innan bröllopet så hade jag varit helt sönderstressad. Men, när jag gick ur bilen och mötte min underbara kärlek inför att vi skulle ta bröllopsbilder så försvann alla rädslor om att detta inte skulle bli den perfekta dagen vi hade hoppats på. Vi såg in i varandras ögon och redan där och då kunde dagen inte bli bättre. Vi visste också då att ingenting skulle kunna göra dagen till mindre lyckad. Allt annat än vår kärlek fick en sekundär betydelse. Han var så fin. Han var så underbart fin och vi kunde inte sluta pussas och kramas när svägerskan tog bilderna.
När vi kom in i lokalen precis innan vigseln, och alla ställde sig upp för oss, så trodde jag för en kort millisekund att nu, nu svimmar jag ihop, men klart att jag inte gjorde det. I handen höll jag min Micke och när jag såg in i hans ögon som glänste av lyckotårar så var det som att alla fjärilar som jag hade i magen slog sig till ro och jag var hemma. Vi fick en massa fina tal tillägnade oss och våra pussklockor ringde inte mindre än 100 gånger. Evelina var världens finaste "Blombrud" som hon själv sa och Carro och Anton gjorde sig mycket väl som tärna och bestman. Festen var hur trevlig som helst och alla mina små godisaskar och bordsdekorationer som prydde bordet höjde festen ytterligare en nivå. Alla var glada och alla verkade ha det väldigt trevligt. Vi åt god Italiensk buffé och det fanns gott om dricka, efterrätt och bröllopstårtan var fantastiskt vacker - tre våningar med kritvit marsipan och ljusrosa rosor och liksom "föll" ner över tårtan.
Nu sitter den där på fingret, ringen som jag väntat så länge på att få ta på mig och ha på mig varje dag resten av livet. Diamanten gnistrar och jag kan inte sluta titta på den.
En sak till som känns väldigt väldigt skoj är att vi har börjat bilda ett helt nytt kompisgäng. Vi fem som var på mösexan hade så underbart roligt tillsammans, och när alla föräldrar och andra trötta varelser hade gett upp festandet på bröllopet och det bara var vi fem kvar som höjdes musiken ett extra snäpp och vi hade en hejdundrande efterfest! Min Carro och Mickes kompisar kommer väldigt bra överens och det är sällan jag har sett folk som träffats så få gånger ha en så avslappnad jargong med varandra. Nu längtar vi alla till min 25-årsdag då vi ska träffas nästa gång.
Tack alla som var där och förgyllde vår dag, och tack till alla som skickat hälsningar. Snart kommer bilder och snart kommer tackkort. Speciellt tack till Gunilla och Rikard, Mamma och Pappa som fixade och donade både dagen innan och dagen efter - utan Er hade det inte blivit så bra som det blev.
Nu är vi gifta. Maken kan inte sluta kalla mig för "min Fru", och jag ler lyckligt varje gång.
Hörs
Lördagen var fantastisk! Det regnade, vigselförrättaren stod på fel sida om lokalen, makens nya Draught Master började brumma mitt när Hanna skulle sjunga, de blåste så mycket att vi inte kunde vara ute och vi kunde absolut inte skicka upp vår Khom Loy-lyktor eller tända våra marschaller. Helt och hållet underbart! Nej, jag är faktisk inte ironisk - inte det minsta. Hade jag vetat att alla de här knasiga sakerna skulle hända några dagar innan bröllopet så hade jag varit helt sönderstressad. Men, när jag gick ur bilen och mötte min underbara kärlek inför att vi skulle ta bröllopsbilder så försvann alla rädslor om att detta inte skulle bli den perfekta dagen vi hade hoppats på. Vi såg in i varandras ögon och redan där och då kunde dagen inte bli bättre. Vi visste också då att ingenting skulle kunna göra dagen till mindre lyckad. Allt annat än vår kärlek fick en sekundär betydelse. Han var så fin. Han var så underbart fin och vi kunde inte sluta pussas och kramas när svägerskan tog bilderna.
När vi kom in i lokalen precis innan vigseln, och alla ställde sig upp för oss, så trodde jag för en kort millisekund att nu, nu svimmar jag ihop, men klart att jag inte gjorde det. I handen höll jag min Micke och när jag såg in i hans ögon som glänste av lyckotårar så var det som att alla fjärilar som jag hade i magen slog sig till ro och jag var hemma. Vi fick en massa fina tal tillägnade oss och våra pussklockor ringde inte mindre än 100 gånger. Evelina var världens finaste "Blombrud" som hon själv sa och Carro och Anton gjorde sig mycket väl som tärna och bestman. Festen var hur trevlig som helst och alla mina små godisaskar och bordsdekorationer som prydde bordet höjde festen ytterligare en nivå. Alla var glada och alla verkade ha det väldigt trevligt. Vi åt god Italiensk buffé och det fanns gott om dricka, efterrätt och bröllopstårtan var fantastiskt vacker - tre våningar med kritvit marsipan och ljusrosa rosor och liksom "föll" ner över tårtan.
Nu sitter den där på fingret, ringen som jag väntat så länge på att få ta på mig och ha på mig varje dag resten av livet. Diamanten gnistrar och jag kan inte sluta titta på den.
En sak till som känns väldigt väldigt skoj är att vi har börjat bilda ett helt nytt kompisgäng. Vi fem som var på mösexan hade så underbart roligt tillsammans, och när alla föräldrar och andra trötta varelser hade gett upp festandet på bröllopet och det bara var vi fem kvar som höjdes musiken ett extra snäpp och vi hade en hejdundrande efterfest! Min Carro och Mickes kompisar kommer väldigt bra överens och det är sällan jag har sett folk som träffats så få gånger ha en så avslappnad jargong med varandra. Nu längtar vi alla till min 25-årsdag då vi ska träffas nästa gång.
Tack alla som var där och förgyllde vår dag, och tack till alla som skickat hälsningar. Snart kommer bilder och snart kommer tackkort. Speciellt tack till Gunilla och Rikard, Mamma och Pappa som fixade och donade både dagen innan och dagen efter - utan Er hade det inte blivit så bra som det blev.
Nu är vi gifta. Maken kan inte sluta kalla mig för "min Fru", och jag ler lyckligt varje gång.
Hörs
