emmaterese

Jag kommer ihåg första gången jag fick mens. Jag gick i sjuan och samtidigt som jag blev väldigt glad så mådde jag riktigt riktigt dåligt. Kroppen var ett hormonellt slagfält och jag låg i min säng blek och trött hela helgen. Jag kommer också ihåg att jag var orolig för att berätta om det för min bästa kompis, jag var rädd att hon skulle bli ledsen eftersom hon inte hade fått sin mens än. Nu undrar ni varför jag berättar det här? Jo, jag har nämligen fått uppleva igen hur det var att vara tretton och få mens för första gången. Hur, undrar ni?

Jag har ätit p-piller sen jag var femton. Inte i preventivt syfte utan för att mildra mina blödningar och min värk. Jag fick byta sort när jag var 20-21, eftersom jag fick en blodpropp i benet. Denna nya sort gjorde så att min mens försvann helt. Alltså har jag inte haft någon mens alls på 4-5 år tills igår. Jag slutatde med mina piller för några månader sedan på grund av att de kan ge humörsvängningar och jag behöver inte direkt fler sådana nu. I två månader har jag nu gått och väntat på att lingonveckan ska komma och igår gjorde den det! Jag blev först glad som en trettonåring, men insåg efter några timmar att ojdå, ajdå, just det! Det var ju såhär smärtsamt och jobbigt det var, det var ju därför jag började med mina piller att börja med.  Idag har jag lite mindre mensvärk, kan dock bero på att jag har ett vagt minne av att jag var uppe och tog panodil någon gång under natten.

Så, jag upplever nu ett av mitt livs bästa, och samtidigt mest omtumlande, ögonblick.. hittills.

Hörs