emmaterese

Såg precis på "Astrids jul" där de visar just julscener från filmerna som bygger på Astrid Lindgrens fantastiska böcker. När jag ser det nu som vuxen är det två av historierna som tilltalar mig speciellt och som får det att tåras i mina ögon, så rörd blir jag.

Det första är när Emil bjuder alla fattighjonen på kalas och lilla Ida frågar Emil om han är säker på att det inte är något hyss. Då svarar han: Det här är ett påhitt som Guds änglar klappar i händerna åt!. Jag håller med dig, Emil. Om det nu finns änglar så tror jag också att det är sådant som de klappar i händerna åt.

Det andra är hela historien om Kajsa Kavat. Speciellt den där lappen som låg i korgen tillsammans med henne själv när hon som bebis lämnades på mormors trappa; Ta hand om den här ungen, för det är det ingen annan som gör...
Sen på slutet när hon får den där dockan som hon så gärna ville ha (ja, ni har ju säkert sett det) så ligger samma lapp i det paketet och mormor har sparat den i alla dessa år eftersom den troligen kom tillsammans med det finaste hon har. Då gråter jag lite i smyg så att inte maken ska se att jag gråter till Astrid Lindgren, någon måtta får det väl vara på gråtandet :).

Nu ska vi se på Shutter Island, den lär jag inte gråta av ;).

Hörs