emmaterese

När jag har mens så blir jag aningens känslig. Detta visade sig extra tydligt idag när jag kom hem från frisören och var lite missnöjd med hur frisören klippt mig. Guuuud vad jag grät. Jag grät och grät och grät och fick till slut krypa upp i makens famn och snyfta som ett djupt ledset barn. Just där och då så var mitt för korta hår världens undergång jag bara grät och grät. När jag samlat mig och lyckats sluta gråta så var jag mer generad än något annat. Det är lite pinsamt när känslorna blir så ur proportion till det verkliga problemet. Tänk om något riktigt tråkigt hade hänt, vad hade jag gjort då? Tur att det bara var maken där som såg mig.

Imorgon ska vi åka en svän till Ö'n och hälsa på lilla svägerskan. Skoj. Jag tycker så mycket om henne :).

Hörs