Lördag 9 jan. 16.52
Igårkväll kollade vi på en film där Laurence Fishburne var med. Maken påpekade, när mr. Fishburne först dök upp i bild att han var en mycket bra skådespelare och jag utbrast då att "Jaaa, han gjorde i alla fall en väldigt bra Othello..". Jag hörde själv hur pretentiöst det lät och kom att tänka på min ungdom, eller, mina tonår.
När jag gick i åttan så började jag bli väldigt medveten om hur stor det intellektuella världen var, och hur lite jag visste om den. Jag ville så fort som möjligt bli helt insatt i den så jag började slänga mig med uttryck som jag inte hade någon aning om vad de innebar. Bland annat kunde jag säga "Jack Kerouac är den bästa författare ur Beat-generationen" utan att ha en aning om vem Jack Kerouac var eller vad det innebar att vara en del av The beat generation. Skönt nog, så växte jag till viss del från allt det där och idag har jag insett att den intellektuella kunskap och förmåga som jag besitter, på riktigt, är god nog. Och - jag har också insett att en sådan intellektuell förmåga inte är så mycket att hänga i julgranen - du klarar dig rätt bra i världen ändå, trots att du inte kan citera Albert Camus eller Ernest Hemingway by heart.
Okej, jag kan lite Shakespeare. Kanske mer än vad några andra kan men min kunskap i ämnet är dock ytterst begränsad. Men - jag vet att Laurence gjorde en fenomenal Othello, för den filmen har jag sett många gånger och det var väldigt skönt att inse att den "pretto-kommentaren" jag gav ifrån mig där i tv-soffan i alla fall hade en viss bäring.
Men. Jag måste vara ärlig. Jag skrev att jag till viss del har har vuxit från den där känslan av att det är viktigast i världen att vara intellektuell och pretentiös. Sanningen är den att jag till viss del fortfarande äääälskar att kunna slänga mig med uttryck som låter högst intellektuella och intelligenta, men skillnaden idag mot hur det var när jag var femton är att jag idag vet vad jag pratar om, oftast i alla fall. När jag hamnar i sociala sammanhang där jag känner mig osäker så kan detta femtonårs-pretto-fenomen komma tillbaka. Det är som att jag tänker att "Om jag bara visar att jag är smart så kan ingen komma åt mig...". Detta förekommer dock mindre och mindre. Jag har märkt att det är ännu bättre att le ofta, att försöka få andra att känna sig viktiga och betydelsefulla, samt att ta det lugnt. Det funkar betydligt bättre.
Just det, Let´s dance var inte alls roligt och jag blev ledsen när jag insåg att jag missat På Spåret för det.
Hörs
När jag gick i åttan så började jag bli väldigt medveten om hur stor det intellektuella världen var, och hur lite jag visste om den. Jag ville så fort som möjligt bli helt insatt i den så jag började slänga mig med uttryck som jag inte hade någon aning om vad de innebar. Bland annat kunde jag säga "Jack Kerouac är den bästa författare ur Beat-generationen" utan att ha en aning om vem Jack Kerouac var eller vad det innebar att vara en del av The beat generation. Skönt nog, så växte jag till viss del från allt det där och idag har jag insett att den intellektuella kunskap och förmåga som jag besitter, på riktigt, är god nog. Och - jag har också insett att en sådan intellektuell förmåga inte är så mycket att hänga i julgranen - du klarar dig rätt bra i världen ändå, trots att du inte kan citera Albert Camus eller Ernest Hemingway by heart.
Okej, jag kan lite Shakespeare. Kanske mer än vad några andra kan men min kunskap i ämnet är dock ytterst begränsad. Men - jag vet att Laurence gjorde en fenomenal Othello, för den filmen har jag sett många gånger och det var väldigt skönt att inse att den "pretto-kommentaren" jag gav ifrån mig där i tv-soffan i alla fall hade en viss bäring.
Men. Jag måste vara ärlig. Jag skrev att jag till viss del har har vuxit från den där känslan av att det är viktigast i världen att vara intellektuell och pretentiös. Sanningen är den att jag till viss del fortfarande äääälskar att kunna slänga mig med uttryck som låter högst intellektuella och intelligenta, men skillnaden idag mot hur det var när jag var femton är att jag idag vet vad jag pratar om, oftast i alla fall. När jag hamnar i sociala sammanhang där jag känner mig osäker så kan detta femtonårs-pretto-fenomen komma tillbaka. Det är som att jag tänker att "Om jag bara visar att jag är smart så kan ingen komma åt mig...". Detta förekommer dock mindre och mindre. Jag har märkt att det är ännu bättre att le ofta, att försöka få andra att känna sig viktiga och betydelsefulla, samt att ta det lugnt. Det funkar betydligt bättre.
Just det, Let´s dance var inte alls roligt och jag blev ledsen när jag insåg att jag missat På Spåret för det.
Hörs
