emmaterese

Igår blev jag hemma från jobbet. Alltid lika jobbigt och tråkigt att behöva ringa och sjukanmäla sig men mår man inte bra så gör man inte. Jag låg hela dagen igår med huvudet i en hink och gråten i halsen och först på kvällen orkade jag mig ut på en kort promenad. Idag mår jag lite bättre men det är skönt att jag är ledig i två dagar nu.

När vi åkte till ultraljudet i måndags var vi så nervösa. Vi var så rädda för att vi skulle få dåliga nyheter och se att vårt lilla ufo inte mådde bra. Vi har sagt hela tiden att om hen väljer att visa oss vad det är för kön så vill vi veta, om hen inte visar så spelar det oss ingen roll. Det har aldrig varit så att vi skulle betala för att göra ett privat ultraljud bara för att se könet.

Men - när vi satt där i bilen på väg till sjukhuset så blev allt det där så otroligt irrelevant. Varken maken eller jag tänkte en sekund på könet, allt vi ville se var ett bultande hjärta och en frisk liten krabat. Jag har alltid trott att blivande föräldrar som säger att de inte bryr sig det minsta om könet ljuger. Att det är något som man måste säga för att inte verka känslokall men i måndags fick jag själv uppleva den känslan. Jag vill bara att hen ska vara frisk!

Det var först när ultraljudsteknikern konstaterat att allt såg bra ut och att ufo't mådde prima som jag och maken ens började fundera på könet igen. Och - där var han! :)

Jag har börjat längta efter min bebis nu. Vill snufsa den i nacken och pussa den på magen. Min lilla Snutt.